Känner du igen känslan av att krympa inför en utmaning eller inför en uppgift som du inte är van vid? Eller när allt bara har blivit och är för mycket? Känslan av att krympa, att bli så liten som det bara går och dessutom kommer känslorna av ensamhet och instängdhet. Jag vill kalla det oro och många gånger både på och över gränsen till ångest.
Att få känslan av litenhet kan ofta göra mig rädd. Rädd att tappa fotfästet, inte klara av det jag satt mig att göra och som jag samtidigt så hemskt gärna vill göra. Jag ställer mig då frågan, hur ska jag kunna klara det här när jag känner mig så här otroligt liten?
I sådana stunder är det viktigt att komma ihåg att den vuxna delen finns i dig och att du kan hålla om dig själv. Att du kan hålla om alla dina olika delar och framförallt om den lilla som av olika anledningar är rädd.
Sedan är det ju oftast så att det går att göra saker fast man är rädd, att inte lägga sig för just den känslan. Känner ni igen situationen av att ha många olika känslor i er inför en uppgift? Att vara både rädd, nyfiken, nervös och sprallig. ? Du kan gå i och mot din uppgift med alla dessa känslor i dig. Men då är vetskapen om att du kan hålla om dig själv betryggande att ha med sig.
När jag tänker så här känner jag mig lugnare – det får mig att våga, att tro på mig själv än mer och att tro på vägen som jag själv bestämt mig för att vandra. När man sitter fast i rädslan är det svårt att tänka så, men när sikten blir något klarare så går det att få en bild över hur allt har hängt ihop. Ge dig därför tid att titta på hur det har varit, hur du har känt och vad du lärt dig om dig själv. Det hjälper dig inför stundande utmaningar och även inför mer belastande perioder, något som vi alla vet är svårt att undvika, och föresten vill vi verkligen undvika dem?
Du duger alltid som du är, med allt du har med dig. Och för din egen skull är det bra att lära sig hur du tar hand om dig själv med alla dina olika delar. Delar som ibland kan kännas som om de står i vägen när de knackar eller rent av bankar på din dörr. Kanske står de där för att de vill komma in och berätta hur just de fungerar och hur ni kan samarbeta på bästa möjliga sätt inför livets utmaningar.
Det jag beskriver här kallas delpersonlighetsarbete och för mig är det något av det mest centrala i psykosyntesen. Det har varit och är en nyckel i mitt personliga utvecklingsarbete men också ett mycket viktig verktyg i mitt yrke som terapeut och coach.
Att få känslan av litenhet kan ofta göra mig rädd. Rädd att tappa fotfästet, inte klara av det jag satt mig att göra och som jag samtidigt så hemskt gärna vill göra. Jag ställer mig då frågan, hur ska jag kunna klara det här när jag känner mig så här otroligt liten?
I sådana stunder är det viktigt att komma ihåg att den vuxna delen finns i dig och att du kan hålla om dig själv. Att du kan hålla om alla dina olika delar och framförallt om den lilla som av olika anledningar är rädd.
Sedan är det ju oftast så att det går att göra saker fast man är rädd, att inte lägga sig för just den känslan. Känner ni igen situationen av att ha många olika känslor i er inför en uppgift? Att vara både rädd, nyfiken, nervös och sprallig. ? Du kan gå i och mot din uppgift med alla dessa känslor i dig. Men då är vetskapen om att du kan hålla om dig själv betryggande att ha med sig.
När jag tänker så här känner jag mig lugnare – det får mig att våga, att tro på mig själv än mer och att tro på vägen som jag själv bestämt mig för att vandra. När man sitter fast i rädslan är det svårt att tänka så, men när sikten blir något klarare så går det att få en bild över hur allt har hängt ihop. Ge dig därför tid att titta på hur det har varit, hur du har känt och vad du lärt dig om dig själv. Det hjälper dig inför stundande utmaningar och även inför mer belastande perioder, något som vi alla vet är svårt att undvika, och föresten vill vi verkligen undvika dem?
Du duger alltid som du är, med allt du har med dig. Och för din egen skull är det bra att lära sig hur du tar hand om dig själv med alla dina olika delar. Delar som ibland kan kännas som om de står i vägen när de knackar eller rent av bankar på din dörr. Kanske står de där för att de vill komma in och berätta hur just de fungerar och hur ni kan samarbeta på bästa möjliga sätt inför livets utmaningar.
Det jag beskriver här kallas delpersonlighetsarbete och för mig är det något av det mest centrala i psykosyntesen. Det har varit och är en nyckel i mitt personliga utvecklingsarbete men också ett mycket viktig verktyg i mitt yrke som terapeut och coach.